Att känna med andra är en grundpelare i det mänskliga samspelet – men vad händer när den förmågan brister? Forskare, psykologer och arbetsgivare har länge försökt hitta sätt att mäta empati. I denna artikel tittar vi närmare på hur tester för empatibrist fungerar, vad de faktiskt kan säga – och vad de missar.
Vad innebär empatibrist?
Empati är förmågan att förstå och känna med andra människors känslor. Den kan vara både kognitiv, att förstå hur någon annan känner, och emotionell, att själv känna något i respons till den andres upplevelse.
När någon saknar empati helt eller delvis, blir det svårare att skapa fungerande relationer, lösa konflikter eller visa medmänsklighet.
Brist på empati förekommer inte bara hos individer med psykopatiska drag, utan också vid exempelvis autism, vissa former av depression och narcissistisk personlighetsstörning.
Empatibrist behöver inte alltid visa sig genom elakhet eller aggressivitet. Ibland handlar det snarare om oförmåga att läsa av sociala signaler eller att förstå varför någon annan reagerar som de gör.
En person med låg empatisk förmåga kan till exempel uppfattas som kylig, självupptagen eller helt enkelt socialt klumpig, utan att det ligger någon illvilja bakom.
Hur testas förekomst eller brist på empati?
Det finns flera olika sätt att försöka mäta empatiförmåga. De vanligaste metoderna är självskattningstester, där individen svarar på frågor om hur de reagerar i olika sociala situationer.
Ett exempel är Empathy Quotient (EQ), som utvecklats av forskare vid Cambridge. Där får deltagaren svara på påståenden som “Jag tycker synd om människor som råkar illa ut” eller “Jag har svårt att förstå varför vissa människor blir känslomässiga över saker”. [Länk till gratistest]
Andra tester bygger på att man tolkar ansiktsuttryck, kroppsspråk eller scenarier. Ett sådant exempel är “Reading the Mind in the Eyes”, där man ska avgöra en persons känsloläge utifrån enbart ögonpartiet. [Länk till gratistest]
Dessa metoder anses kunna ge en mer objektiv bild, eftersom de inte förlitar sig på självrapportering.
Det finns också kliniska utvärderingsmetoder, där psykologer bedömer empatin i ett större sammanhang, ofta som en del i en utredning av personlighetsstörningar. Det görs då med hjälp av strukturerade intervjuer, observationer och ibland tester som kompletterar varandra.
Kan man lita på tester av empatiska förmågor?
Att mäta något så komplext som empati är svårt. Självskattningstester påverkas lätt av hur man vill framstå, snarare än hur man faktiskt fungerar. Det är också viktigt att komma ihåg att empati är ett spektrum – de flesta människor har både mer och mindre empatiska drag, beroende på situation, stressnivå, erfarenheter och personlighet.
Testerna kan alltså ge en indikation, men sällan en helhetsbild. De bör inte användas som enda grund för beslut inom exempelvis rekrytering, skolplacering eller vård. Däremot kan de fungera som ett första steg mot ökad självinsikt eller som underlag för vidare samtal med en psykolog.
Att förstå empatins roll, både när den fungerar och när den brister, är avgörande för att vi ska kunna bygga mer hållbara relationer och samhällen. Testerna kan inte göra jobbet åt oss, men de kan hjälpa oss att ställa rätt frågor.
